När vi föds har vi luckor mellan skallbenen som är täckta med mjuk bindväv, som kallas fontaneller. Tack vare fontanellerna kan skallen pressas ihop och anpassas till den trånga förlossningskanalen. Efter födseln omvandlas vävnaden i fontanellerna långsamt till hårt ben. Nu har forskare kombinerat material som tillsammans efterliknar naturens process.

– Vi vill kunna använda detta till applikationer där materialet ska ha olika egenskaper vid olika tidpunkter. I ett första skede är materialet mjukt och följsamt, och sedan kan det låsas i ett läge. Möjliga användningsområden är läkning av komplicerade benbrott eller mjuka mikrorobotar som skulle kunna injiceras genom en liten nål vartefter roboten vecklar ut sig och bildar sina ben, säger Edwin Jager, universitetslektor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, vid Linköpings universitet.

Idén kläcktes under en forskningsvistelse i Japan då materialforskaren Edwin Jager träffade Hiroshi Kamioka och Emilio Hara, som forskar kring ben. De japanska forskarna hade upptäckt en sorts biomolekyler som på kort tid kunde stimulera bentillväxt. Vore det möjligt att kombinera biomolekylen med Jagers materialforskning för att utveckla nya material vars styvhet kan varieras?

I den aktuella studien, som publiceras i Advanced Materials, har forskarna konstruerat ett slags enkel ”mikrorobot”, som kan anta olika former och ändra hårdhet. Forskarna utgår från ett gelmaterial kallat alginat. På ena sidan om gelen får ett polymermaterial växa in. Detta material är elektroaktivt och ändrar volym när forskarna applicerar en svag spänning, vilket får mikroroboten att böja sig åt ena hållet. På den andra sidan av gelen fäster forskarna biomolekyler som gör att det mjuka gelmaterialet kan bli hårt. Dessa biomolekyler utvinns från cellmembranet på en typ av cell som är viktiga för benbildning. När materialet doppas i en cellodlingsvätska, som ska efterlikna miljön i kroppen och innehåller kalcium och fosfor, får biomolekylerna gelen att mineraliseras och hårdna som ben.

En av de potentiella tillämpningar som forskarna är intresserade av är benläkning. Idéen är att det mjuka materialet, som får kraft och rörelseförmåga av den elektroaktiva polymeren, rör sig in i hålrum i komplicerade benbrott och vecklar ut sig. När materialet sedan hårdnat kan det utgöra grunden för bildning av nytt ben, är tanken. I den aktuella studien demonstrerar forskarna att materialet kan linda sig runt kycklingben och att den artificiella bentillväxten kan växa ihop med kycklingbenet.

Genom att göra mönster i gelen kan forskarna påverka på vilket sätt den enkla mikroroboten kommer att böja sig när spänning tillförs. Vinkelräta linjer i ytan får materialet att böja sig i en halvcirkel, medan diagonala linjer gör att den vrider sig som en korkskruv.

– Genom att styra hur materialet vrider sig kan vi få fram olika rörelsemönster i mikrorobotar, men också styra hur materialet vecklar upp sig i exempelvis ett benbrott. Vi kan baka in rörelsen i materialets struktur, så att man slipper ha komplexa styrprogram för mikrorobotarna, säger Edwin Jager.

Forskarna går nu vidare med att undersöka egenskaperna hos materialkombinationen och hur den fungerar tillsammans med levande celler, för att lära sig mer om dess biokompatibilitet.

Forskningen har gjorts med finansiellt stöd av bland andra Japanese Society for the Promotion of Science (JSPS) Bridge Fellowship program och KAKENHI, Vetenskapsrådet, Promobilia och STINT, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning.


Källa: Linköpings universitet